tisdag 20 oktober 2015

Ett tungt avsked!

Det är kanske bäst att ge lite bakgrund så min historia får den tyngd för er som den hade för mig? Fast det är nog omöjligt att förmedla de känslorna till ord tror jag. Det är så rysligt mycket bakgrundsinformation som egentligen behövs. Men jag ska göra mitt bästa för att komprimera den till ett läsbart format.

Som en del av er vet så följer jag ibland med på marknader som knalle. Det är min fru som äger firman men jag räknas till kategorin billig arbetskraft så jag är ofta delaktig. Hur som helst råder det ingen som helst tvekan om att kvaliteten på marknadsansvariga är tämligen ambivalent. Några har full koll på läget medan andra verkar har snurrat till det bortom all räddning innan de ens försökt komma igång med någon sorts struktur. Vissa av dem tycker man om och vissa inte. Det är väl som med alla andra människor, vissa klickar man med och med andra inte.

På en av alla de marknader som vi har besökt ett flertal gånger är det ett äldre par som skött ruljangsen. Jag har svårt för att sätta ålder på dem men i vilket fall som helst är det frågan om en bit över pensionsåldern. Jag kan inte hjälpa utan att tänka på hur länge de ska orka hålla på med detta, för det är onekligen ett stort ansvar och mycket jobb att vara marknadsansvarig. Det är mycket som ska klaffa som man kanske inte tänker på som genomsnittlig marknadsbesökare. Låt mig säga så här… det är mycket som ska funka både före och efter allmänhetens tillträde till marknadsområdet. Det ska fixas toaletter, ström, tillstånd för både det ena och det andra och renhållningen måste göras också.

Det här paret – Mona och Kennert – har varit favoriter. Liksom jag har skrivit ovan är det svårt att sätta fingret på varför. Jag nöjer mig med att konstatera faktum. Jag nöjer mig också med att konstatera att det fanns en viss oro för Kennerts hälsa. Jag visste att han var riktigt sjuk. Mina farhågor besannades vid ankomsten då det stått klart att han gått bort 14 dagar tidigare. Mona var förstås tagen, vem hade inte varit det? Men hon skötte marknaden precis som vanligt.



På mina rundvandringar fick jag syn på ovanstående. Något som verkligen rörde mig. Jag hade ingen möjlighet att lägga något men jag tycker gesten var så fin att jag kommer att gräma mig i många år för att jag inte gjorde det. Men något hände som fick mig än mer rörd än så. När det började närma sig slutet på marknaden kom Mona fram till oss och tackade ”för den här tiden” och kramade oss. Till saken hör att vi inte är knallar som varit på marknaden så rysligt ånga år. Men någon sorts koppling har det ändå hunnit bli. I det ögonblicket kändes det oerhört tungt. Skulle hon nu lämna arbetet med marknaden över till någon annan? Jag kände hennes saknad så oerhört starkt och blev så imponerad över hennes enorma engagemang.

Det var ett tungt avsked och farväl som ägde rum där under nedpackningen. Jag vill ta tillfället i akt och tacka för allt som har varit. Hoppas vi ses igen!


Tack Mona och tack Kennert!

tisdag 16 juni 2015

Personangrepp, trakasserier och glåpord


För inte länge sedan blir jag utsatt för en blåsning nr jag skulle handla på nätet. Det är en tämligen lång historia och jag vet inte hur pass nära slutet den är heller. Det jag med säkerhet vet är att jag och några till har anmält personen till polisen för bedrägeri. Jag beskriver inte händelsen vidare och det är egentligen bara upptakten till vad jag kommer att behandla i det här blogginlägget.

Folk är uppretade, förbannade och besvikna. Jag förstår dem, jag är också irriterad över händelsen. Och det är klart att ju svårare ekonomisk förlust man har gjort desto högra svallar känslorna. För min egen del är den ekonomiska förlusten hanterbar, jag håller mig ganska lugn. Under tiden som jag ägnade mig åt att kräva tillbaka mina pengar (utan resultat kan tilläggas) vad jag förstås hårdare i tonen men av en anledning – att skydda min ekonomiska intressen.

Jag har ägnat mig åt egna spaningar. Jag vet precis vem vederbörande är, adressen och allt möjligt annat också. Jag ser inget fel i det om än för att stilla min egen nyfikenhet. Däremot finns det andra som inte varit lika behärskade av situationen. Det har förekommit vilda diskussioner i olika trådar på facebook där det jag benämner som bedrägeri har skett. Så vilda att de har övergått till rena hattrådar. Det har haglat glåpord direkt riktat mot ”skurken”. Det har talats vitt och brett OM denne, om vilka psykologiska sjukdomar vederbörande har. Inte eventuellt har utan verkligen HAR. Det är förstås spekulationer. Ingen av oss vet egentligen vad som ligger bakom det hela.

Likväl drar sig inte folk för att posta både det ena och och det andra av aggressiv karaktär. Märkte ni den diplomatiska omskrivningen? Aggressiv karaktär. Jo, det är väl det minsta man kan säga. Man har blandat in andra i meddelandeväxling och i princip anklagat andra för att vara delaktiga i lurendrejeriet. Utan det minsta bevis förstås. Och det är väl där min egentligen poäng kommer. Vem tjänar på detta??

Den drabbade får möjligen ur sig aggressioner men närmare någon legal lösning lär man inte komma. Det hjälper liksom inte att hota med att 70 personer ska åka dit eller något annat heller för den delen. Sist jag kollade fick man inte ta lagen i sina egna händer i det här landet och det av en anledning. Man får inte hota någon alldeles oavsett om man förlorat en massa pengar. Man får definitivt inte trakassera och man får faktiskt inte ens förolämpa om man ska vara riktigt petig. Det är väl tveksamt om den senare lagen har något reellt värde men så är det.


Låt polisen göra jobbet och sabotera inte utredningen. För oss drabbades egen skull!


fredag 29 maj 2015

Jakten på lyckan!


Min fulla övertygelse är att det finns mängder med människor där ute som ständigt jagar lyckan i en eller annan form. Jag säger en eller annan form för jag tror inte att lyckan ser likadan ut för två människor. Men kanske finns det nåt universellt ändå? Kanske kan vi alla vara överens om att det är ett inre lugn, att vara tillfreds med sig själv som är att jämställa med Nirvana, den yttersta lyckan? Jag är förstås ute och trampar på hal is här men jag tror faktiskt att om vi alla, med handen på hjärtat, skulle rannsaka oss själv är det just detta vi allra helst vill uppnå.

En del kan säkert sätta ekonomiskt överflöd i första rummet; den där bilen eller den där prylen. Men För mig är måttet på lycka inte av materiell natur. Det kanske kan tyckas så vid en första anblick men så är det inte. Jag bryr mig heller inte om att vara andra till lags bara för att få uppskattning. Det är ändå ingen äkta uppskattning om man måste anstränga sig för den. Jag tycker om de jag tycker om och de tycker om mig, precis som jag är, med alla mina fel och brister.

Det är få som står mig riktigt nära. Jag kan räkna dem på ena handens fingrar. Ni vet vilka ni är! Det behövs inte överflöd av vänner även om det skulle vara mysigt ibland. Men faktum är att jag hellre är själv än omger mig med falska vänner. Ni vet sådana som baktalar en vid första chans eller överger en när man har det som svårast. Falska människor och dubbelmoralister har jag inget till övers för, ni står längst ner på värdeskalan bland avskyvärd avskum!


Men är man bara tillfreds med sig själv behöver man inte denna falska uppskattning. Det inre lugnet infinner sig och man kan bara vara utan någon prestationsångest. Det är i alla fall lycka för mig!


måndag 18 maj 2015

Slit och släng…


Jag har ofta, nästan alltid förresten, förespråkat att man inte ska ta skit från någon när jag har varit stöd för andra människor. Om det är ett bra råd eller inte är väl inte upp till mig att avgöra men jag tycker att man måste tänka lite på sig själv också, inte bara vad omgivningen tycker. Därför har jag nu kommit till den insikt att jag måste leva som jag lär. Förespråkar jag att man inte ska ta någon skit så vore det väl själva fan om jag skulle ta emot själv? Nej, jag vägrar! När jag inte känner att jag får något tillbaka längre, från en kompis, vän eller släkting, kommer jag att gå vidare. Det finns ingen mening för mig att blicka i backspegeln och hoppas att någon ska förändra sig. Det är inte bara jag som ska dra det tunga lasset.


Jag tänker inte nämna några namn eller händelser, det är inte min stil. Men just nu känns det som att jag har blivit ganska ruttet behandlad faktiskt. Och jag tänker inte ta den skiten. Det är inte värt det för mig. Det känns bra att hjälpa andra och vara där, men det går till en viss gräns. Känner man inte ens att man är uppskattad så kan det lika gärna vara. Nu har jag fått nog! Jag vägrar vara en tunna man kan kasta all skit på för att sedan vända mig ryggen.


tisdag 28 april 2015

Den största äran!


För några dagar sedan förärades jag med det finaste man kan få egentligen. Det är väl individuellt kanske men för mig var det en enorm gest som jag verkligen inte tar lätt på. Så övergick en vänskapsrelation till att bli en familjerelation. Jag fick en ny syster! Inte genom blod förstås, vi är inte släkt på något sätt, vi bor inte i samma stad eller samma land. Vi har bara funnit varandra på ett så pass djupt plan att hon för någon dag sedan aviserade att jag hon numera inte räknade mig som sin vän längre, utan som sin bror.

Fattar ni var rörd jag blir av det här? Det är så fint att jag knappast vet vart jag ska ta vägen. Jag är omåttligt stolt över att jag uppenbarligen lyckas vara till ett sådant stöd för en annan människa att jag släpps in i dennes familj på det sättet. Och inte nog med att hon räknar mig som sin bror, hennes mamma räknar mig som sin son också. Fattar ni vad stort det här är för mig?? Det är så stort att jag nödgas använda TVÅ frågetecken!


Jag tar inte lätt på det här ska ni veta. Det här är något som bara händer andra eller på film. Det är helt enkelt HELT JÄVLA UNDERBART!! 


torsdag 23 april 2015

Min dag som Nadja!


Nyfikenheten tog överhanden! Jag var helt enkelt tvungen att kolla hur det skulle vara att registrera sig som tjej på en nätdatingsajt, en kötthandel om man ska uttrycka sig lite elakt. Jag gick väldigt vetenskapligt till väga (nåja!) och skapade mig ett alter ego för uppgiften. Att göra jämförelsen krävde förstås att jag skulle ha någon i grunden att jämföra med. Alltså var jag tvungen att vara medlem som kille också. Detta är sedan länge avklarat. Jag gillade inte stället. Det renderade mig faktiskt ett par riktigt bra vänner men det var inget drag under galoscherna direkt. Som kille får man kämpa för att överhuvudtaget få ett svar av tjejerna. Och ska man ha en fortsatt dialog gäller det att man är drivande. Ingenting kommer ”gratis” så att säga.

Som kille gjorde jag det fullständigt klart att jag var upptagen i en relation och bara sökte vänner. Jag gjorde inga sexuella anspelningar utan var helt enkelt – trevlig, om jag nu får drista mig till att göra den reflektionen av mig själv. Ofta möttes jag av korthuggna svar och en ganska otrevlig ton faktiskt. Var det mina bilder som var frånstötande eller var jag helt enkelt inte så trevlig som jag trodde att jag var? Det var en ganska jobbig period, men lärorik.

Men jag träffade som sagt på människor som jag sedan har fortsatt att ”umgås” med på andra sociala medier. Människor som jag kan prata om allt med, som gillar mig och som jag gillar. Det finns alltså möjligheter även om det inte går fort och är mycket jobb bakom. Det var det värt för övrigt! Jag fick reda på en hel del av deras erfarenheter från samma nätdatingsida. De var inte riktigt som mina, ganska långt ifrån faktiskt. Det motsatta skulle man kunna säga. Oerhört intressant studie, det här måste kollas upp närmare!

Så skapade jag ”Nadja”, en ung söt tjej bosatt i Stockholm. Jag gjorde henne bisexuell för att testa både tjejer och killar. Helt seriöst fick jag en chock över hur killarna behandlar tjejerna! Jag vill ogärna dra alla över en kam men om jag hade varit ute efter sex hade jag kunnat knulla båda dag och natt utan uppehåll. Jag hann knappt ens registrera mig förrän förslagen trillade in. Jag fick frågor om jag tålde hårda tag, och oändligt mycket frågor om var jag bodde, samt mitt telefonnummer. Jag hade mer att göra under en timme som tjej än jag hade under en månad som kille!

Några av dessa killar var väldigt rakt på sak och det måste man väl ändå ha en viss respekt för, det var i alla fall inget hyckleri! Andra var mer försiktiga, många var oerhört tjatiga. Jag menar, om jag inte har svarat efter fjorton frågor om jag vill träffas eller var jag bor är jag förmodligen inte intresserad av att lämna ut infon heller. Oerhört få, men det fanns något undantag, hade inte sexuella undertoner i sina meddelanden. Jag antar att det kan vara smickrande ett tag men det var snabbt oerhört tröttsamt att få en massa själlösa komplimanger för mitt utseende. Om hur sexig jag var och allt annat. Det var oerhört få som såg MIG även om jag nu råkade vara en fejkad person. Det allra vanligaste var tjatande om att jag skulle ge dem fler bilder på mig själv. Det var ju lite svårt eftersom jag inte direkt kunde ta en ny hur som helst. Det fanns liksom bara en bild…

Jag blev genuint chockad över hur jag blev behandlad. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat förställa mig den respektlösa behandling som jag fick. Spelar det egentligen nån roll om jag är tjej eller kille, heter Nadja eller nåt annat. Kan jag inte kräva respekt av mina medmänniskor ändå? Jag har fått mig en personlig tankeställare och skulle vilja ta tillfället i akt att be om ursäkt för allt dumt jag säkerligen har sagt i tron att det skulle tolkas som skämt! Jag skämt över att vara karl idag!


Jag tänker inte lämna ut nån, är det så att någon som läser det här känner sig träffad så tycker jag att vederbörande bör fundera lite över hur han behandlar kvinnor, på nätet eller ute i verkliga livet. De få som faktiskt behandlade mig med ett uns respekt bör ha en extra eloge. Samma där, känner du igen dig så sträck på dig och känn dig stolt! Du tillhör en minoritet!


tisdag 21 april 2015

ut ur hatets och självföraktets rike!


Om du rör vid din nästas innersta kommer du att smitta av dig på dem! Det finns massor av vackra människor här i världen, alltså vackra människor på insidan. Jag har fått förmånen att lära känna ett par av dem på sista tiden. Jag är oerhört tacksam över det och stolt över att jag får vara en del av deras liv såsom de är en del av mitt. Det finns fullständigt osjälviska människor som ställer upp till hundra procent för dig när du känner att du håller på att tappa fotfästet.

Titta på bilden, den inspirerar mig. Den är fantastisk! Det finns så oerhört många människor som bär mörka hemligheter inom sig. Man tror sig inte duga, man tror att man är ful, dum,fet, värdelös. Man uppfattar sig själv så. Men det behöver inte vara så som andra uppfattar en. Titta på bilden. Vad händer? Godheten från henne till höger smittar av sig. Precis så är det i verkligheten också. Man kan motarbeta andra människors ångest genom att bara vara en bra vän. En vän som inte dömer och istället väljer att fokusera på de positiva sakerna. För handen på hjärtat. När man befinner sig i mörkret är det svårt att hitta något ledljus. Jag har själv varit där, jag vet vad jag pratar om.

Jag har befunnit mig i hatets och självföraktets rike. Det är en mörk plats som det är svårt att fly ifrån. Man behöver hjälp även om man måste göra jobbet själv. Men vet ni vad? Ett vänligt ord betyder guld när man befinner sig där. Det kan innebära skillnaden mellan liv och död. Jag har kravlat mig upp ur hålet och kan ärligt säga att det är en helt ny värld som öppnar sig. När man börjar må bättre själv och inser att man faktiskt har känslor som empati inom sig är det en befrielse. Man inser att man faktiskt mår bra av att vara där för andra. Och även om man inte räknar med att få något tillbaka, för det är en del av spelreglerna, inser man snart att det faktiskt är en belöning i sig att vara ett stöd för någon annan som har det svårt. Jag mår bra av det!

Jag kan inte säga att mitt liv strålar av ljus eller att jag inte har mörka dagar. Men de är färre än förr och jag vet att jag har folk runt om mig, i verkliga livet och på sociala medier, som inte tvekar en sekund för att stötta mig om jag behöver dem. Jag skulle göra detsamma för dem alla dagar i veckan! Det är ett ömsesidigt förtroende och en fantastisk vänskap!


tisdag 14 april 2015

Vem förstår ångesten?


Jag är lyckligt lottad. Jag har flera personer runt om mig, framför allt på sociala medier, som förstår olika delar av mig. Som jag tidigare varit inne på är jag en sorts kameleont och anpassar mig till olika situationer och människor. Framförallt anpassar jag språket och sättet att uttrycka mig på. Med vissa människor fungerar ironi och stoj och glam mest, medan jag känner det lämpligare att vara ytterst allvarsam med andra. Oavsett vilket så betyder det inte att någon av mina vänner är mindre värd än någon annan. Och ni som är mina vänner, inte ytliga bekantskaper, lär också veta att ni betyder mer för mig än alla de andra som finns i mina listor på sociala medier. Jag tänker inte nämna er här.

Men det jag skulle komma till var hur många som förstår ångesten inför att duka under inför något som man har gett sig fasiken på att klara. Vi kan tala klarspråk. Jag ska inte äta skräpmat, hamburgare, pizza etc. Det är inte bra för mig (om det nu är bra för någon). Problemet är att jag verkligen älskar det och lätt skulle kunna åka till McDonalds, Max eller Burger King varje dag och sedan avsluta dagen med en Pizza. Oftast gör jag inte det. Oftast klarar jag det och om jag sviktar har jag en eller ett par vänner som också kämpar, som styrker mig. Det finns inspiration direkt i min telefon om jag så skulle önska.

Men ändå åker jag dit ibland. Ångesten är enorm. Jag är så rädd för hungern att det är värd att gräva ner mig i det fysiska illamående som det faktiskt är att misslyckas och ta en hamburgare. Det är inte alltid jag känner så, långt ifrån faktiskt. Men det händer att jag med hela min själ vet att jag inte borde och har bestämt mig för att jag inte ska, men ändå sitter jag där sen i bilen med en Big Mac. Ångesten rinner ur öronen och jag tycker så synd om mig själv att jag behöver trösta mig med den här skräpmaten. Efteråt tycker jag ännu mer synd om mig själv och känner mig värdelös för att jag har gett efter. Än värre blir den när jag vet att det finns andra som kämpar och faktiskt kan. De som klarar av det och kan stå emot. Jag avundas er.


Fattar ni känslan av nederlag? Fattar ni hur det känns att misslyckas med något så pass trivialt?


fredag 10 april 2015

Va fan vet du?


Innan du dömer mig, eller någon annan för den delen, har du bemödat dig med att ta reda på vem jag är? Har du bemödat dig med att ta reda på vilket bagage jag har? Vilken resa genom livet jag har gjort? Vet du hur jag tänker? Hur jag känner? Vet du precis vad som får mig att må bättre? Kan du sätta dig in i hur jag mår just i detta nu? Kan du varje liten detalj som spelar roll för hur jag uppfattar världen? Känner du mina vänner? Mina bekanta? Har du någon aning om vilka drömmar och tankar jag hade inatt? Vad kan du egentligen göra för mig? Vet du?

Förstår du vilka tankar jag brottas med dag ut och dag in? Gör du verkligen det? Förstår du den ständiga kampen i mitt huvud? Vet du hur det känns när det aldrig blir riktigt tyst? När du aldrig helt kan koppla bort dina tankar? När ständiga tvivel oavbrutet brottas med varandra? När inget är riktigt bra? När till och med tvivlen har egna tvivel? Vet du hur det känns?


Hur fan kan du döma mig? Vill du att jag ska döma dig?


torsdag 26 mars 2015

I Wanna Be Somebody


Jag tror att viljan av att vilja vara någon är tämligen universell för oss människor.  Är det inte det som driver oss många gånger?  Frågan är vad det egentligen vill säga att verkligen vara någon. Är det genom sina handlingar man blir någon?  Måste man i så fall  prestera oavbrutet för att kunna bibehålla sin status som "någon"?

Jag har knäckt koden, den som gäller för mig, min personliga kod. För vi ska inte glömma bort att även om denna önskan att vara någon är universell, som jag hävdar, är vägen dit tämligen individuell. Det är på sin plats att infoga Tage Danielssons dikt - tanke om tolerans.

Om jag tänkte som fan,
kanske tänkte hela dan
på mitt liv, och så fann
nån sorts mening som var sann,
ja, då får jag inte glömma en förbannat viktig grej:
att då gäller denna sanning bara mej.


Jag har kommit fram till att för att jag ska vara någon, måste jag var en god människa.  Jag måste stå upp mot orättvisor, vara en god vän och medmänniska. Detta är något som inte är så lätt med den sociala kompetens jag besitter.  Jag har svårt för att läsa av andra människor och deras behov. I synnerhet dem som är allra närmast mig, vars närvaro jag tar för given.

Man jag bryr mig numera om min omvärld. Jag vill gärna vara förstående och klok och ställa upp till 110 % för mina vänner. Jag lyckas inte alltid och hatet djupt inne i min själ som jag nog för alltid får leva med är för tillfället under kontroll.


Jag älskar, alltså är jag!


onsdag 25 mars 2015

Älska din nästa, åtminstone de som förtjänar det!



Hinner man skriva ett inlägg på 23 minuter? Ja, jag tänkte i alla fall att jag skulle testa. Grejen är att jag inte har en aning om vad jag egentligen vill ha sagt. Tanken med den här bloggen, som jag har haft på sista tiden är att skriva inspirerande inlägg. Det är kanske inte alltid det lättaste när man inte känner sig så inspirerad själv. Det går väl upp och ner i livet för de flesta av oss. Och ändå ska man försöka vara ett föredöme, hjälpa andra osv. Inte det lättaste alla gånger!

Så vad ska man skriva då? Jag skulle kunna ta religiösa organisationer i hampan och framhäva min åsikt om att det var länge sedan det egentligen handlade om religion i traditionell mening. Att det numera är mammon som står även denna del av samhället, men frågan är hur inspirerande det skulle vara? Det skulle väl snarare vara nedslående för dem som är inne i den cirkusen? Och med cirkus menar jag inte något negativt även om det kan låta så. Det är snarare ett sätt för mig att med väldigt få ord sätta ett namn på epitetet.

Jag är av den uppfattningen att det enda man egentligen behöver klara av för att vara en god medmänniska är att låta bli att ”kasta första stenen”. Det är naturligtvis grovt förenklat och självklart finns det fler aforismer som passar in på en god samhällsmedborgare. Om det nu är en god samhällsmedborgare man strävar efter att vara. Jag gör nog inte det. Däremot har jag förstått vikten av att vara en god medmänniska och jag gör mitt yttersta för att vara ett stöd för andra människor. Det får mig att må bra om jag kan vara till hjälp för någon annan.

Som många av er vet skriver jag på en bok om mitt liv. Inte det intressantaste livet i världen tycker jag. Men jag har ett par testläsare och jag får god feedback från dem. Det verkar som att det är en bra idé för mig att skriva. Jag resonerar som så att om det kan hjälpa en enda människa från att känna som jag gör, gjorde under uppväxten etc. så är det värt besväret. Se där, bara några minuter in i inlägget och redan har jag gjort reklam för min kommande bok, inte illa eller hur?

Jag har fortfarande 11 minuter kvar och vet fortfarande inte vilken inspiration jag ska kunna bidra med. Ska man vara exceptionellt petig kanske det i slutändan handlar om att vara en god medmänniska, att inte döma andra och att behandla andra som man vill bli behandlad själv. Det där sista är nog en grundförutsättning för hela existensen tror jag. Finns det inte människor som osjälviskt tror på dig, varför ska du tro på någon annan? Och tvärtom. Vänlighet föder vänlighet och ondska föder ondska. Var snäll mot din nästa. Lyssna. Och gör vad du kan för att göra din omvärld glad. Det är så jag resonerar. Självklart måste man även se till sig själv och om man ska må bra inom sig hjälper det heller inte att någon annan är en vänlig själ. Man måste lära sig att tycka om sig själv vilket inte alltid är så lätt.


Slutklämmen då? Vad har jag skrivit och sagt? Är det viktigt hur andra människor uppfattar mig? För några månader sen skulle jag sagt nej. Idag är jag inte lika säker. Vi behöver nog alla lite bekräftelse om det sen handlar om en klapp på axeln ”det där gjorde du bra”. Eller om något djupare spelar egentligen ingen roll, eller är åtminstone upp till var och en. Det var nog det jag ville säga tror jag och jag har tre minuter kvar. En bra rubrik… hmm…


onsdag 18 mars 2015

Rosa är visst en manlig färg!


Jag är rätt trött på den eviga frågan om genus. Det är klart att det finns både manligt och kvinnligt i vårt samhälle men behöver man gå ner till minsta detalj av existensen för att definiera det? Jag har, i hela mitt liv gillat färgen rosa. Det är traditionellt en flickfärd och man får faktiskt konstiga blickar om man säger att man gillar färgen. Det är till och med av människor som man verkligen stod över sånt. Varför ska det vara så, varför är rosa för flickor och blått för pojkar?

Jag tycker som så att om man gillar en färg, eller gillar att leka med Barbie, bilar eller något annat så har det ingen betydelse. Jag tror inte lille Pelle blir mer feminin i vuxen ålder om han har lekt med dockor? Snarare tror jag faktiskt att det blir en charmig liten Pelle som kommer att gå hem hos tjejerna. Jag kan ju ha fel förstås.

Likaså ska man inte förvägra lilla Stina att leka med bilar, grävskopor och allt annat ”manligt”. Det är bara nyttigt att lära barnen att gränsöverskridande är bra! Hur ska vi annars kunna skapa en värld där lika värde är något naturligt? Bejaka dina egna intressen och egenheter även om de skulle råka strida mot vedertagna konversioner! 

Jag gillar rosa, det är manligt!


tisdag 17 mars 2015

Jag är en stalker!


Ja, det här skulle lika gärna vara: hur ska man bete sig del 2. Grejen är den att om jag träffar på en ny bekantskap, på sociala medier, något annat lär det inte bli frågan om, som jag verkligen gillar, så ligger jag på så hårt att jag stöter bort vederbörande. Detta är inte meningen men jag kan inte hjälpa det. Det är sån jag är. Jag behöver en lite knuff ”nu är du lite för mycket” ”ge mig lite andrum” eller liknande. Men det är tufft att ta till sig. Det känns fortfarande en klump i magen som det gjorde av svek för många många år sedan. Märkligt, för jag är ju inte sviken egentligen.

Det värsta är när folk inte säger ifrån utan bara totalignorerar en plötsligt. Det händer ibland. Jag brukade intala mig att jag inte brydde mig när olk plockade bort mig som vän på Facebook till exempel. Och det gör jag väl kanske inte heller så ofta. Men vissa, som man faktiskt räknade till sina riktiga vänner. Människor man träffade i verkligheten, som inte längre har något intresse av en är tungt. Eller om alla mejl plötsligt studsar och kommer tillbaka igen. Det gillar jag inte. Då blir jag obstinat. Då ger jag mig inte. Och till vilken nytta? Vem tjänar på det? Inte jag i alla fall!



måndag 16 mars 2015

Jag är en sorts kameleont..


Det är inte så att jag kan anpassa mig till varje situation. Det är jag nog generellt ganska dålig på. Saker och ting måste ske på ”mitt” sätt. Annars fungerar det inte. Dock har jag lärt mig att anpassa mig till vissa situationer och ”förställa” mig. Eller kanske rättare sagt bara visa en liten del av den jag är. Masken som skyddar sitter allt jämt kvar och kommer säkert att sitta där tills den dag jag går ur tiden. Det kommer fortsatt att vara en väldigt noggrant utvald liten skara som får se hela mig. Resten får se det jag låter dem se.

Enda gången jag kan spela ut mitt register, hela mitt register, är nog när jag sitter bakom tangentbordet. Då kan jag låta fantasin flöda och jag kan formulera mina meningar ifred. Det är också ett av de få tillfällena då det ”tystnar” i. Sorlet som för alltid finns där låter mig ta paus för en stund. Det är en befrielse!

Men den som är jag förblir nog förtryckt. Vissa människor får se den jobbige jävelen, andra den omtänksamme. Liksom alla andra tusen delar av min personlighet. Jag släpper inte gärna in någon under skalet. Jag är inte särkilt förtjust i människor men några få intresserar mig. De få jag känner att jag kan lita på. Jag har blivit bränd så många gånger under mina år i jämmerdalen att jag nog har utvecklat ett ganska effektivt sorteringssystem. Numera är det sällan jag har fel om människor. Det händer fortfarande men vi räknar inte längre i tiotals procent, snarare i promille.

Mina få vänner och de jag väljer att dela mina innersta hemligheter med är noga utvalda. Jag har känt mig utanför i hela mitt liv. I stort sett ingen har riktigt förstått… Men nu känner jag att det börjar ändras. Det är förstås jag som börjar förändras. Man kan ju som bekant inte förändra någon annan  än sig själv. Jag ska gifta mig i sommar och jag är så glad! Det kunde man inte tro om lille blyge Nalle Puh…


Linda, jag älskar dig!


onsdag 11 mars 2015

Föreläsning med Morgan Alling - en sanslös inspirationskick!



För några veckor, eller månader sen. Jag minns faktiskt inte så noga. Kom där ett mejl från Unionen. Det handlade om en inbjudan till en föreläsning med Morgan Alling. Det är ju en trevlig prick tyckte jag. Visserligen känner jag honom inte, men han verkar han en del sköna åsikter. Om människovärde inte minst. Dessutom är jag, host.. harkel.., vän med honom på facebook. Det är i och för sig 4000 andra också…

I alla fall, så bestämde jag mig snabbare än vad det tar att säga kaffekopp att jag skulle gå och titta. Det var dessutom gratis. Gratis i Småland måste vara bra! Att ämnet var ”konsten att hantera besvärliga människor” gjorde inte saken sämre eftersom jag är erkänt duktig på att reta upp mig på idioterna runt omkring mig. Lätt tillspetsat förstås men i princip sant.

Idag var det alltså dags att åka dit och titta på vad han hade att erbjuda. Jag hade förstås helt glömt bort vad det var han skulle tala om. Men det var väl egentligen inte så oväntat. Jag har en tendens att glömma bort vissa ”detaljer” väldigt fort. Men jag åkte i alla fall dit, körde aningen vilse innan jag var framme och följde därefter en äldre man mot ingången. Annars hade jag nog inte hittat in. Det var ganska lång kö men det gick rätt fort att komma fram ändå.

Innanför dörrarna stod han, föreläsaren, och signerade sin bok. Jag gick fram och tittade men snål som jag är tänkte jag faktiskt inte köpa den. Visserligen läser jag numera böcker men så tänkte jag i alla fall. Jag gick istället in och satte mig. Det var trångt och fullsatt. Bästa platsen hade jag inte och jag fick mer eller mindre sitta som en påse nötter för att kunna se ordentligt. Så efter den fackliga introduktionen klev han upp på scenen. Eller fram på estraden eller vad man ska säga. Blixtsnabbt fångade han publiken och hade dem sedan i ett järngrepp i ungefär 90 minuter.

Jag, som inte är van vid föreläsningar, visste nog inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men att jag skulle kippa efter andan av skratt, nästan svimma, hade jag inte räknat med. Jag skrattade så jag fick ont i magen och jag grät både av skrattet och av hur rörd jag blev över det han hade att berätta. Men inte nog med det. Själva ämnet ligger mig så nära om hjärtat och jag kunde sätta mig in i situationerna han beskrev väldigt lätt. Hela föreläsningen blev på något sätt ett uppvaknande som skulle ta tio terapisessioner att uppnå. Kanske hade jag inte kunnat ta det till mig så bra om jag inte haft de där tio terapisessionerna i bagaget men det hör inte hit. Har ni möjlighet att gå på den här föreläsningen så ta chansen, det säger jag er. Ni kommer inte att ångra er. Då ska jag äta upp min hatt!

Det började lida mot sitt slut och där satt jag och önskade att Morgan skulle signera fler böcker efter föreläsningen för jag måste ha en! Klart han borde göra det! Och det gjorde han. Jag kände att jag var tvungen att prata med honom. Åtminstone berömma honom för allt det fantastiska. Och det gjorde jag. Det fick förstås gå undan eftersom jag ingalunda var ensam om att vilja ha boken. Ett par meningar utbytte vi. Jag sa att jag höll på med min egen bok och han verkade oväntat intresserad. Jag berömde honom för det han hade sagt och han tackade mig så mycket.


@Morgan: Du var en stor inspiration ikväll och jag vill sända dig min bok när den är klar! Jag önskar att jag kan göra lika stor skillnad för någon annan som du gjorde för mig ikväll. Tack!


tisdag 10 mars 2015

Visa Pattarna! Visa Pattarna!


Det här blogginlägget är inspirerat av händelser som inte inträffade för så länge sedan. Som vanligt tar det mig ett tag att bearbeta, innan jag riktigt har förstått vad som har hänt och hunnit formulera om det i huvudet. Inlägget handlar om vänskap, det kan man inte tro med den titeln. Men det är ändå en klockren titel tycker jag.

För vad är egentligen en vän? Skiljer man på vän och kompis? Jo, jag gör nog det. Kompisar kan man umgås med för att det är kul och för att man har ett gemensamt intresse. En vän är så mycket mer. En vän är en person, för jag förhåller mig i den här texten till andra männiksor, inte sällskapsdjur som kan vara nog så viktiga för självkänslan, som man kan anförtro sina innersta hemligheter åt. Någon man litar på till 110% och som man kan säga precis vad som helst till.

En vän är någon man inte behöver göra sig till inför. Någon som accepterar en och tycker om en precis som man är. En vän är någon som kan tala om obekväma sanningar för en utan att man blir arg. En kompis kan inte det, i alla fall inte till mig. En väns råd accepterar jag även om det är jobbigt och obekvämt. En vän är också någon som man kan ropa VISA PATTARNA! VISA PATTARNA! till och ändå vara vänner dagen efter. Ja, eller ett ekvivalent uttryck då, beroende på könstillhörighet. Jag antar att VISA BALLEN! VISA BALLEN! Är samma sak även om jag aldrig har råkat ut för det.


En vän kan man skratta med och gråta med. En vän bryr sig om dig oavsett vad som har hänt och ställer upp för dig till 100%. Naturligtvis är det ett tvåvägsförhållande. Jag ställer upp till 100% för mina vänner också. Räknar jag dig till mina vänner blir jag inte sur om du ringer mitt i natten och behöver prata med mig, det kan vara om det mest triviala. Är det viktigt för dig är det viktigt för mig. Du kan förstås inte räkna med att jag vaknar av telefonsignalen…


måndag 9 mars 2015

Honesty is my only excuse…


Jag har inte alltid varit bra på sanningen. Förr förnekade jag nog det mesta. I synnerhet det som behandlade min egen person. Det är förfarande dessa sanningar som är de svåraste. Det är de som är lättast att förneka.

Att vara brutalt ärlig mot sin omvärld har förstås sina sidor om man har en avvikande eller negativ uppfattning. Det är lätt att man blir uppfattad som en kverulant. Tricket är att vara konstruktiv.  Det är heller inte så lätt om det handlar om känslostyrda åsikter. Det är ofta man känner att man har en åsikt men har svårt att konkretisera den. Det är just sådana åsikter man bör undvika i möjligaste mån. Man ska inte känna, bara tänka! Det var iallafall min åsikt fram till helt nyligen.

Nyligen har jag nämligen drabbats av en positiv känsloanstormning.  Men nyligen menar jag kanske det sista året eller två. Sätter man saker i sitt perspektiv blir verkligen två år nyligen om man sätter det i relation till en livstid på över fyrtio år.

Jag har insett, inte fullt ut, det kommer jag nog aldrig att göra, att det finns känslor som inte går att förklara förklara i ord. Kärlek är förstås en sådan men just nu syftar jag på något helt annat.

Jag ägnade ägnade massor av år åt att odla mitt hat egentligen. Jag var nog väldigt självisk. Det är jag säkert fortfarande men det finns även något annat i mitt liv. Jag har insett hur mycket glädje och kärlek man faktiskt kan få ut av att hjälpa andra. Räknar man med att få något tillbaka är man fel ute. Det ska vara helt osjälviska handlingar, om det nu finns sådana över huvud taget? Vad säger ni, finns det sådana?

Mina försök gör i alla fall att jag får chansen att känna mig viktig för en stund. Jag känner att det faktiskt finns något i mitt liv som inte har varit förjäves. Något som faktiskt bidrar till min karaktär på ett positivt sätt. Av någon anledning är det svårare att göra just detta för de som är allra närmast, de som det borde vara allra lättast att ställa upp för. Jag vet inte varför. Det kanske finns ett behov av yttre bekräftelse, det räcker inte att vara uppskattad av de allra närmaste.


Ja, det var nog det jag ville säga idag faktiskt. Hjälp och ställ upp för din nästa. I längden lönar det sig. Jag lovar!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...