torsdag 6 mars 2014

Mitt liv UTAN hjärntumör! – Del 2


Efter att ha blivit transporterad tillbaka till inskrivningsavdelning 27 i rullstol tänkte jag att det inte skulle vara så väldigt mycket kvar ändå. Snart skulle jag få komma ner på den avdelning som stod på min kallelse, nämligen 24. Förresten kan jag tillägga att hissarna på Lunds lasarett går väldigt snabbt och har man som jag lätt för att bli åksjuk hjälper det inte om man åker i rullstol heller. Men de vill ju ha det så¨. Jag lät dem hållas, dessutom hade jag väl inte kunnat hänga med i tempot om jag inte suttit i den där rullstolen.

Tillbaka igen alltså. Åter är det väntans tider. Det var väl ett par frågor till som skulle beskvaras. Sedan skulle jag få komma ned på avdelningen. Väntrum…

Se där, efter en tid, när jag nästan hade somnat där i väntrummet kommer det någon som presenterar sig som Narkosläkare. Hon ber mig komma med till ett annat rum för ett litet samtal. Hon förklarar för mig hur allt kommer att gå till och frågar om jag har varit sövt tidigare. Jag säger nej, men erinrar mig sedan min eskapad med axeln. Hela saken började med en axel som gick ur led, det var då de upptäckte bastarden i huvudet. Jag ändrar mig snabbt till ja och förklarar varför. Men, denna sövning räknas inte, det är en så kallad lättsövning. Här kommer man att göra en lite mer rejälnedsövning.

Jag blir informerad om att man inte använder något att andas in som man gjorde förr. Numera använder man medel som går direkt i blodet och som gör att man mår mycket bättre när man vaknar. Vad ska jag göra? Jag är i händerna på dem. Det är väl bra med information men något att säga till om har jag inte! Vidare informeras jag om att de kommer att ta över min andning under ingreppet. Jag kommer alltså inte att andas själv! Jag ska ha slangar i halsen för detta och en ända ner i magsäcken för att förhindra sura uppstötningar. Lyckligtvis kommer dessa att sättas efter att jag har somnat! En sten föll från mitt hjärta.

Hon försäkrar mig om att jag inte kommer att vakna under ingreppet men att man aldrig kan veta hur hörseln fungerar. Det finns historier där patienten hör alltsammans, därför är miljön i operationssalen lågmäld och personalen beter sig som om patienten verkligen var vaken. Hon skattar när jag kommenterar att ” det är inte som i cityakuten då?”.

Det var läkare nummer 1. Nu är det en kvar så jag blir förpassad till väntrummet igen. Vid det här laget börjar jag känna igen mina medpatienter som också ska ner till avdelning 24. Jag har vid det här laget fått lära mig att rummen där nere än ensamrum vilket passa mig perfekt. Jag som har ett helt bibliotek med mig också för att ha något att göra innan och efter operationen. Men först måste jag alltså vänta lite till.

Under tiden kommer det ytterligare en läkare förbi och slinker in med ett papper för mig att skriva på. Att söka ögonkontakt tycks inte vara denne läkares epitet. Högst opersonligt talar han om för mig att eftersom Lund är ett universitetssjukhus måste man också göra vissa undersökningar, inte bara utföra operationer. Snacka om att förminska patienten. Det vet jag väl att det är ett universitetssjukhus! Jag minns faktiskt inte vad det var för uppgifter som de ville spara, det handlade något om blodflödet under operationen tror jag. Ingen av uppgifterna skulle gå att spåras till mig men jag skulle ändå skriva på för att de skulle få sparas. Nu kändes det som cityakuten! Klart de fick en signatur. Han blev imponerad av min namnteckning och jag skojade med honom att jag nästan kunde vara läkare men antingen var han helt humorbefriad eller så fattade han inte skämtet.

En läkare kvar då… Tiden gick och gick och gick… Till slut dök det upp någon jag skulle tala med. Detta var inte den utförande läkaren och jag vet faktiskt inte vad denne skulle utreda. Det är inget jag minns i alla fall. Förmodligen fick jag veta lite mer om själva operationen, jag vet faktiskt inte.

Jag fick förresten strax innan jag gick in till honom vet att jag skulle göra en magnetröntgen några minuter senare. Det visste jag väl i och för sig redan när jag åkte hemifrån men nu hade jag en tid också. Att försöka skynda på inne hos läkaren visade sig vara lönlöst. Det spelade ingen som helst roll att jag flertalet gånger påtalade att det var ont om tid etc. Var och en ska väl göra sin uppgift antar jag, och strunta i om de som kommer efter i kedjan inte hinner med sitt.

Nu var det minsann snabba bud ned på avdelningen. Jag tror jag fick rum nummer 17. Jag hann inte göra mig hemmastadd förrän personalen verkligen jäktade på mig att byta kläder etc. jag skulle ju ha varit på magnetröntgen för flera minuter sedan. Jag fick senare reda på att personalen på avdelning 24 hade fått bannor för att jag inte var i tid. Det var ju knappast deras fel. Jag tror de hade slagit ifrån sig skulden också för den delen.

Hur som helst. Nu var det bråttom och det märktes. Snabbt av med kläderna, som ju kunde ha metallfibrer i sig. PÅ med lasarettets kalsingar t-shirt och några långbenade byxor. Jag vet inte om det var långkalsonger eller inte. Ringar etc. skulle låsas in i ett kodlåsskyddat skåp inne på rummet. Detta krånglade förstås kan jag tillägga, och stressen bland personalen steg. Rullstolen gick i ilfärd mot rötgenavdelningen. Snabbt konstaterades att jag var aningen för stort för deras apparat. Om de bara tagit sig tid att fråga först skulle jag ha talat om det för dem. Jag är en stor gosse och det är väl klart att man väljer den stora maskinen om det finns möjlighet.

Ut ur lilla maskinen och åter i ilfart till rötgenavdelningen med den stora maskinen. Jag vet inte hur det funkar men det var ett par våningar emellan dem. Finns det flera röntgenavdelningar? Det var bara att hoppa upp på nästa och den var faktiskt lite större. Där skulle jag nu ligga blickstilla i ett antal minuter, med hörselskydd och nackkudde. Den är högljudd den rackaren. Det vet alla som har varit inne i en.

Röntgen klart! Nu skulle jag bara tillbaka till avdelningen igen. Det var förstås inte lätt för dem att hitta mig eftersom jag dessutom hade fått en interntransport. Nåja, till slut hittade de mig och körde mig hem till avdelning 24. Detta var strax före middagen och jag hoppades på tt det skulle vara bättre än den äckliga fisken. De var det faktiskt. Ris och kyckling som man själv plockade till sig. Det var faktiskt riktigt hyggligt.

Mina böcker kallade så jag ägnade inte så mycket tid i matsalen. Jag skulle dessutom duscha med antibakteriell tvål. Det fanns också en svamp att gnida in sig med. Doften på detta var så stark att jag blev helt fri från vad som är fanns i näsan. Jag låg och läste och läste och läste tills jag insåg att jag inte riktigt visste hur jag skulle göra med mina mediciner. Jag fick inte äta efter midnatt men jag hade ju mina mediciner hos mig. Normalt, så som jag har varit med om det, får man dem i en kopp och lite vatten till av personalen.

I kallelsen stod det nämligen att man skulle ta sina mediciner med sig. Något jag kommer att ifrågasätta nästa gång (om det blir någon mer gång) men det är en historia jag kommer att gå in på senare. Om jag gick ut till personalen eller om jag ringde på den minns jag inte men jag överlämnade i alla fall min medicin till dem för att de skulle ge mig det jag skulle ha, när jag skulle ha det. Detta skulle jag aldrig ha gjort men vi kommer till det senare.

Jag hade ju telefon vid sängen så jag ringde hem då och då. Plötsligt kommer det personal in på mitt rum och frågar om det är ok att jag byter rum eftersom de har en patient som är ganska dålig. Mitt rum låg närmast receptionen. Jag hade inget emot det, det är klart att den mest behövande ska ha ett sådant rum och jag var ju inte ens opererad än. Delvis plockade jag ihop mina grejor, delvis fick jag hjälp. Jag påtalade att de var tvungna att koppla om telefonen. Det skulle inte vara något problem fick jag veta.

Det tog längre tid än vad jag hade räknat med. Jag kunde inte slappna av, än mindre sova. Det var bara att ligga och vänta på att de skulle rulla iväg min säng till ett annat rum tillsammans med mina tillhörigheter. Jag vet inte hur lång tid jag väntade men tillslut var det dags i alla fall. Det var tydligt att man inte var van vid att köra säng i korridorerna och i synnerhet inte in i ett trångt rum. Struntsamma, jag hade ett nytt rum och kände att jag var tvungen att ringa hem och tala om det. Gång på gång lyfte jag på luren men jag hade ingen ton. Jag tänkte att de kanske hade något viktigare att göra och avvaktade någon halvtimme. Lyfte luren, ingen ton.

Andra var kanske sämre än jag rent fysiskt men jag har också behov. Jag ringde på personal som åter bedyrade att man skulle ordna det snarast. Tiden gick och jag tittade på ett avsnitt av Big Bang Theory av alla serier. Jag orkade inte läsa och var faktiskt ganska trött. Resan hade trotts allt börjat utan för bostaden klockan 07.00. En sista gång försökte jag ringa hem men det fanns ingen kopplingston. Jag orkade inte mera, jag somnade…


Fortsättning följer: operationsdagen!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...