Tacka vet jag lite jul-grafitti! :-)

Jag är inte rasist men…

Hur ofta har man inte sett det påståenden? Men faktum är att det här med raser inte alltid är det lättaste. Eller rättare sagt de öknamn på olika raser och folkgrupper som figurerar över tid. I min uppväxt var det fullt naturligt att använda ordet ”neger” och i synnerhet ihop med bakverk. I Skåne hette det negerbulle medan det i övriga Sverige kallades för negerboll. Inte så konstigt eftersom det väl får betraktas vara en boll? Fast form är kanske ointressant.

Längre tillbaka fanns det sannolik andra mörka bakverk med samma sammansättning. Det enda jag kommer på i skrivandet stund är negerkyssar men det har jag själv aldrig använt aktivt. Den enda relationen jag har är faktiskt via en gammal film där det talas om dem som något delikat.

Men numera får man alltså inte säga neger till någonting. Jag har inga problem med det, det är inte det jag vill komma åt eller diskutera i det här inlägget. Det är snarare att det inte tycks finnas något negativt över ordet negress. Det är enligt mig mycket märkligt. Är det den maskulina dominansen i språkbruket som avgör detta. Är mannen mera hotfull än kvinnan och har i så fall ordet fått en mer negativ klang i modern tid?

Alla typer av blandraser, såsom mulatter, mestiser, sambos och eurasier torde vara tämligen nedsättande. De är väl heller inte särskilt vanliga i dagligt tal och kombineras inte vad jag vet med annat heller.

Men det jag egentligen vill komma till är att det numera korrekta ”svart” istället för neger också borde innebära att det är ok att referera till asiater som ”gula” och indianer som ”röda”, något som historiskt sett varit synnerligen nedsättande. Varför är det ok att hänvisa till en färg om den är svart eller vit men inte gul och röd? Varför måste man överhuvudtaget referera till hudfärgen, räcker det inte att säga människa? Eller som Cornelis uttryckte det – Medborgare!

I natt var jag på klassträff…

Ja, det var förstås en dröm! Jag kan inte påstå att jag ofta drömmer drömmar som sätter sig så mycket att jag kommer ihåg något av dem. Just den här var lite annorlunda eftersom jag minns den än, och nu är det ändå kväll!

Jag vet inte var det började men det var i alla fall klassträff på min gamla högstadieskola. Vi stod några stycken och bytte om vid våra gamla skåp som vi hade när det begav sig. Jag fick på mig ganska fina kläder, något jag normalt sett inte använder. Byxorna var ett slags mjukisbyxor men de såg ut precis som jeans. Skjortan var blank och fin.

De som stod omkring mig och bytte om på samma sätt var kända ansikten, någon av dem har jag inte sett på åratal medan jag fortfarande håller kontakten med någon annan. Undrar förresten inte om där inte var någon från min gymnasietid också? Det blir ju lätt lite rörigt med såna här drömmar.

Vi blev i alla fall klara och skulle traska upp till vårt gamla hemklassrum, det vill säga det klassrum där man befinner sig mesta av tiden under högstadiet. Det var någon trappa upp minns jag, det var det i verkligheten också för den delen så det stämde ju bra.

Väl upp för trappan var det ett jäkla hålligång. Det satt två tjejer och tog emot oss vid ett bord. Båda hade gått i min klass. Den ena kände jag inte igen men den andra var det ingen tvekan om vem det var. Det märktes att det hade gått några år sedan sist och hon var hur elegant som helt. Det fanns inget där som kunde förväxlas med den tjejen under högstadiet. Tiden hade bara gjort henne gott!

Så långt var väl allt normalt… Vi klampade in i det ena rummet efter det andra och nu visade det sig att vi var på ett utställning för Loreal! I ena rummet var det en massa kosmetik och i nästa var det fullt av kläder. Loreal gör väl inga kläder – eller? Hur som helst så fortsatte det så där. Det var bara Loreal överallt och jag stötte heller inte på någon mer jag kände igen. Jag kan dock säga att det var knökat med folk i varenda vrå och jag, med mitt sociala handikapp, borde ha flytt stället direkt men det gjorde jag inte. Fan vet var som hände sen men roligt hade jag, i alla fall ända tills jag vaknade…

Ska vi gissa att de är Royalister?

Jag klarar de fyra första...

...men visst får man säga att det är ambitiöst av en pizzeria på en liten ort. Jag menar, Växjö är ju ändå inte turistmetropolen nummer 1!

Den nya jackass filmen...

Jag kan inte låta bli att tänka på morfar och pyret i Äldreomsorgen i övre Kågedalen när jag läser handlingen till den nya jackassfilmen. Nån mer som får samma vibbar?

Toalettklotter med relativ trovärdighet

Kul för dig men du kanske skulle lära dig att stava innan du börjar skryta och skrävla..

Apropå att vända kappan efter vinden...

ur minnet:

§ 1. Ingen supe, den där fisk ej äter

§ 2. Dock vare all mat för fisk räknad, utan pannkaka och ölost.

§ 3. Äter någon ölost, supe då på grannens fisk.

§ 4. Äta alla ölost vare dock ölost för fisk räknad.

§ 5. Pannkaka följe samma regel som ölsost.

Majstory

Jag brukar idogt publicera den här bloggen på Facebook. Jag har läst varenda inlägg och finner den vara en stor tröst och inspirationskälla i det skede mitt liv befinner sig i just nu! Se till att den får den spridning den förtjänar!

Majstory

Gratis intelligenstest!

Sett vid marknadsstånd. Lagom spydigt och fyndigt! Jag misstänker att dessa solglasögonförsäljare tröttnat på att folk inte kan sätta tillbaka varorna rätt efter sig. Och jag förstår dem!

Jag känner mig lite aggressiv i dag!

Jag har sedan tidigare skrivet flera inlägg och ifrågasatt varför jag ska acceptera. Det är väl ingen enkelriktad väg? Det är också så att min inställning om att jag är konflikträdd nyligen ställts på ända. En teori om att jag söker konflikter har sålunda formulerats. Det är alltså precis tvärt emot vad jag alltid har uppfattat det som. Men det är inte alltid. Konflikterna jag säker att alltid sådana som jag kan vinna, vilket egentligen borde vara alla eftersom jag vanligtvis inte ger mig in i en konflikt utan att ha väl, mycket väl underbyggda argument – eller åtminstone den logiska beviskedjan klar för mig.

Det finns få personer i min närhet som har förmågan att argumentera emot mig på ett sådant sätt att de kan övertyga mig om något annat än det jag redan vet, i synnerhet när det gäller semantiska formuleringar. Det flesta synes mig vara ganska inskränkta och naiva i sina övertygelser. Ihop med detta hör också min allt mindre förståelse för människor som måste bevisa allt med logik eller vetenskapliga uppsatser och termer. En akademisk sanning är en sak medan det som livserfarenhet lät oss – insikt, är något helt annat! Det är en sak att lära sig något, genom idogt trälande med näsan i en bok och en helt annan sak att förstå innebörden!

Kunskap är inte nödvändigtvis förståelse för uppgiften! Att kunna alfabetet betyder inte med nödvändighet att man kan formulera ord och meningar som är grammatiskt korrekta. Att kunna formulera grammatiskt korrekta meningar betyder inte att deras innebörd alltid är logisk och sann och att formulera logiska argument betyder inte alltid att man nått den insiktsfulla sanningen som förståelse innebär!

Idag är jag aggressiv mot den lillgamla akademiska världen som inte förankrar sin kunskap på insikter utan på inlärda fraser och argument.

Dessa vardagspoeter!

Jag var på marknad och fick syn på denna. Plötsligt händer det skulle man kunna säga!

Mikael Wiehe har faktiskt rätt!

Det handlar egentligen inte om vilken sång som används vid Anna Lindhs minnesstund, det handlar om upphovsmannens rättighet att göra valet om den ska användas eller inte. Mikael Wiehe har väl aldrig dolt sina politiska åsikter men det är lätt att vara kategorisk när man inte står i främsta ledet, när man inte står där det blåser utan agiterar sina ideologiska åsikter utanför maktens korridorer. För det är skillnad på ideologi och på hur denna måste kompromissas i skarpt läge. Jag är inte insatt i det specifika fall det refereras till, jag är inte ens särskilt politiskt intresserad, men den enskildes rättighet att bestämma över sin egendom tror jag på. Helt oavsett detta är en materiell eller intellektuell egendom. Dessutom lät detta rendera en hel del rubriker som för Mikael Wiehe till rampljuset!

Är det någon som är ynklig så är det Mona Sahlin som med ett barnslig uttalande försöker mindervärdesförklara de mest grundläggande rättigheterna vi har i en demokrati – åsiktsfrihet!

Vad är det för fel på toalettklotter nu då?

Här gick det vilt till...

Bilden är säkert ett år gammal men det hindrar ju inte att man förundras över folks underhållningsmetoder. Humor?

Dagens visdomsord från en sann poet!

Fördelen med att gå på marknad är att man ibland får tillfälle att ta sådana här fantastiska bilder! Aningen vulgär och provokativ kanske men budskapet är i alla fall tydligt!

Versatil – min styrka, min förbannelse.

Jag har gått och tänkt på det här ganska länge men liksom inte riktigt kommit till skott att skriva något om det. Det är ju så att om man ska komma någonstans här i världen – bloggvärlden etc., då verkar det vara behövligt att koncentrera sig på en enda sak, eller en grupp av saker som har en väldigt tydlig gemensam nämnare. Skriver man till exempel om film är det fördelaktigt att man skriver om en enda typ av film för att lättare kunna åstadkomma ett djup i den ackumulerade floran. Att blanda barnfilmer med de råaste skräckfilmerna på ett och samma ställe kräver sin man. Det är också ett säkert sätt att förvirra sina besökare.

Likadant är det om man skriver om musik. Vill man skriva om hårdrock och vad där tillhör i subgenrer är det inte rekommendabelt att samtidigt intressera sig för popmusik. Det är att förvirra sin publik.

Men om man nu faktiskt har ett personligt intresse i allt detta och inte vill nischa sig så smalt man kanske borde. Vad händer då? Jo, man får så klart ett oerhört stort arbete framför sig. Man ska inte räkna med att kunna sätta sig tillräckligt djupt in i någonting för att kunna bli expert, åtminstone inte om man har sitt skrivande som bi syssla.

Här befinner tyvärr(?) jag mig. Jag vill skriva om allting eftersom allting intresserar mig. Därför blir mina bloggar väldigt breda. Jag tycker inte om att begränsa mig och fastna i ett fack. Den som gör det missar helt enkelt så mycket intressant att man visserligen kan bli expert på en detalj men samtidigt missar ett helhetsintryck.

Men vad är egentligen bäst? Ska man välja bort det som känns mindre viktigt och bara koncentrera sig på essensen eller ska man köra sitt race? Men bredd finns det ju onekligen något för alla också.

Tvehågsen…?

Mitellans makt!

Jag har nyligen upplevt händelser som gjort att jag behövt nyttja mig av en så kallad mitella. Att gå in på detaljer känns ganska onödigt men faktum kvarstår, min ena arm har behövt hänga i en dylik uppehållarattiralj! Var vill jag komma med det här då? Jo, jag förstår plötsligt hur Ted Bundy lyckades lura sina offer. Det är nämligen så att mitellan har en oerhörd makt! Man kan komma undan med en hel del och är det något man har svårt för att göra fort nog, som folk annars skulle sucka högljutt över, är det istället helt ok! Man blir erbjuden hjälp med både det ena och det andra. ”ska jag hjälpa farbror att hålla kassen?” och liknande.

Nu är jag väl inte överdrivet förtjust vid att bli kallad ”farbror” men det är ju i alla fall bättre än gubbe och gubbjävel! Folk blir mer vänligt inställda, de trängs inte med en på bussen och det råder verkligen ingen tvekan om att man får sitta ensam när man åker in till stan. Det är ingen som prompt vill tränga sig in på samma säte. Det händer väl i och för sig inte särskilt ofta ändå, men nu sitter man, så alla säga, ännu säkrare!

Mest har det förstås varit damer i 50 års åldern som förbarmat sig och inte yngre diton som i Ted Bundys fall. Men jag är ju å andra sidan inte lika karismatisk heller. Jag äger inte de sociala färdigheter som skulle krävas för att totalt kunna dupera andra människor men onekligen är det något som vaknar hos framförallt det motsatta könet. Är det empati för mina svårigheter eller handlar det om någon sorts modersinstinkter? Jag vet inte…

Det här med filosofi...

Jag tänkte börja odla mitt intresse för filosofi lite mera och kanske även styra bloggen en del i den riktningen. I alla fall lär det i så fall dyka upp mer filosofiskt här framledes. Eftersom jag inte bestämt vilken inriktning jag ska forska kring, alltså fundera över, är det väl det första som måste kluras ut. Men å andra sidan, varför välja? Varför inte bara plocka russinen? Hur som helst känns det som att jag behöver utbilda mig själv i korrekta begrepp och terminologi kring ämnet om jag ska kunna förstå vad andra snackar om på ett adekvat sätt.

Kanske ska jag starta en helt ny blogg för ändamålet?